May the leaves of your life tree never turn brown.

Jag vet inte, men än en gång känns det som om jag fötts i fel tid. Eller kanske inte det heller, det är nog fel utryckt, men ändå. Nu för tiden finns det ett oändligt antal val att göra och ett oändligt antal fel att begå. De flesta vill ungeför samma saker och ingen vill väll återgå till det gammla till det som en gång var?

Frihet, jämlikhet och broderskap!!!

Men jag kan känna att valen var mycket enklare då. Man hade inte tillräckligt med mat och svalt under hungerkravallerna under 2a världskriget, då demonstrerade man mot det. Arbetsklyftorna och sammhällsklyftorna var stora och förtrycket enormt, då demonstrerade man och propagerade man mot det.

Nu vill jag inte säga att jag vill ha det tillbaka, eller att jag avundas dem, för vem vill egentligen ha sådana förhållanden?

Men det var enklare riktlinjer och arbetsrörelsen och arbetarpartierna hade bra krav, 8 timmars arbetsdag osv. Nu kan jag känna att mycket av det är försvunnet och partierna vill ungefär samma saker, fast på olika sätt. De lovar en hel del, men håller lite.

Och vad ska man demostrera och protestera emot när det egenltligen inte finns något att demonstrera för? Visst finns det saker som kan bli bättre, men vi har det så bra. Nästan oförskämt bra mot för andra länder och så ska vi komma och klaga över att det inte finns jobb till unga och att pensionsåldern kommer höjas när folk svälter, förtrycks och bombas i andra länder. Folk i andra länder har det nu, som vi hade det förr, det måste ändras.

Men jag står fortfarande fast vid, att valen var mycket enklare förr. Man ville få det bättre, drägligare om inte för sig själv så för barnens skull, dekommande generationerna.

Så vad ska jag själv lämmna till mina kommande barn (Om jag nu får några)? Ja, en tanke om hur bra vi har det, men att allt kan bli bättre om man vet vad man vill och kan stå för det.

Jag vet knappt vad jag vill, ett oändligt antal vägar och möjligheter finns men vet inte vad jag ska välja. Just nu känns det som om jag står fast som i ett kvarnhjul, som bara går och går och går. Vad leder det någonstans? Vad vill jag? Vill jag verkligen bli en förskolelärare? Vill jag bo kvar i Gävle? Eller ska jag sattsa på något annat? Ska jag försöka ta mig någonstans i livet och kanske misslyckas med? Jag vet att det finns en säker väg, med jobb och utan större misslyckanden, men kommer jag trivas så? eller kommer jag alltid misströsta om det jag kunde ha fått om jag vågat? Men jag kan ju även misslyckas.

Hur som helst ska jag gå klart utbildningen, att ha en utbildning att stå på är alltid bra, vad som händer sedan, det är en annan fråga.